Något nytt och spännande i Chicagos musikliv? Många unga musiker nämner Mocrep, en ny ensemble som arbetar med något de kallar för radikal musik. I det här inlägget intervjuar jag Nick Meryhew och Lia Kohl som kuraterar Mocreps verksamhet och spelar i ensemblen.
Vad är Mocrep?
Nick: Vi är en ensemble på elva unga musiker. Tillsammans blir det en ovanlig samling av instrument – två cellister, två slagverkare, trombon och så vidare – men egentligen spelar vi inte så mycket våra instrument i Mocrep. Tanken är istället att utforska musik bortom klassiska instrument.
Många av oss har en bakgrund som musikstudenter på DePaul University i Chicago. Fastän alla i ensemblen är musiker så tänker vi inte nödvändigtvis att ljud är den viktigaste delen av vad vi gör. Vi vill försöka hitta en slags radikal musik som utforskar sociala, politiska och estetiska möjligheter bortom genomsnittlig klassisk musik och i riktningen av scenkonst överlag.
Vår första konsert var i februari 2014 och sedan dess har vi ordnat kring tio konserter i året. Några höjdpunkter har varit samarbetet med tonsättaren Mathias Spahlinger, ett gemensamt projekt med serietecknare, samt konserter tillsammans med International Contemporary Ensemble.
En viktig konsert var i februari 2015. Då spelade vi två verk av tonsättarna Steven Takasugi och Rick Burkhardt. Båda verken spelas på en bordsskiva med diverse vardagliga objekt och båda verken är väldigt teatrala stycken. Den konserten visade på sätt och vis riktningen vi vill gå i.
Ni kallar musiken som Mocrep gör “radikal musik”. Vad är radikal musik?
Nick: Jag tror det är en fråga som ingen av oss kan ge ett uttömmande svar på. Snarare är det här den konstanta frågan som driver vår verksamhet. Vad betyder det att göra radikal musik? Vad är radikalt överlag? Som individer är vi alla involverade, till olika grad, i politiska frågor och det speglas i vårt arbete som ensemble. Hur kan vi samarbeta med marginaliserade grupper? Hur kan vi föra fram frågor om jämställdhet och så vidare? Hur skapar vi ett rum som ifrågasätter hierarkier inom musikuppträdanden eller konst i allmänhet?
Lia: Konventionell klassisk musik har en specifik hierarki. Tonsättaren skriver sina noter och ger noterna till oss musiker. Noterna blir en sorts instruktioner. Det finns inget samarbete och inte heller något erkännande om att det är frågan om ett samarbete. Som musiker går man på scen och dikterar till publiken vad som skrivits. Så det är en hel serie av hierarkier som vi försöker – inte nödvändigtvis bryta – men erkänna och utforska.
Gällande “radikal musik” så är det säkert viktigt att anmärka att vi inte gör vadsomhelst underligt som vi bara hittar på. Det finns en tanke bakom vad vi gör. Så även om vi vill föra fram en diskussion så handlar det aldrig om chock i sig.
Första gången jag hörde Mocrep spela var på en konsert tillägnad musiken av den irländska tonsättaren Jennifer Walshe. Kvällens huvudnummer var då XXX_LIVE_NUDE_GIRLS!!!, en marionettopera för dockhus och Barbiedockor. Operan som helhet är en upprörande och förbryllande blandning av lek och allvar. Dialogen rör ihop tjejsnack, fnitter, viskningar, flåsningar, skrik och svärord. Särskilt påträngande är sättet som operan tar upp mäns våld mot kvinnor. Slutet är en våldtäktsscen.
Hur kommer det sig att ni valde att sätta upp operan av Jennifer Walshe och hurdan var den arbetsprocessen?:
Nick: Vi har länge känt till operan och vi visste att vi vill göra en konsert med Jennifers musik. Jag tycker själv att operan är ett politiskt viktigt verk. Och verket hade aldrig uppförts i USA i sin helhet.
Lia: Logistiskt var verket utmanande. Jennifer är väldigt noga i att specificera allt. Hon inkluderar i noterna en lång lista på grejer som behövs. Så efter jul shoppade vi massor av prylar via Amazon. Jennifer hjälpte oss också mycket. Hon skickade oss en kappsäck full med dockor och leksaksmöbler. Det var tufft att ha hennes personliga saker.
För mig som lyssnare var det en magstark upplevelse att se operan. Hur var det att spela musiken och vad var ert intryck av publikens reaktion?:
Lia: För dockförarna är det väldigt intensivt. Jag tror inte att jag någonsin spelat något så emotionellt krävande. Dessutom vill man inte distansera sig från den känslan, för det är en del av verket.
Publikens reaktion var underbar. Det kändes som att alla talade om musiken och diskuterade de ämnen som verket tar upp. Ofta när man ser ett uppträdande, av vad som helst, så försvinner all diskussion omedelbart efteråt och folk talar om något helt annat. Men efter den här operan kunde man inte riktigt förbigå det man sett.
Nick: Väldigt ofta efter en konsert får vi kommentarer i stil med “bra jobbat” eller “fint uppträdande”. Efter operan blev det istället kommentarer som “tack för att ni gör det här” och publiken hade frågor till oss. Jag tror att det är en bra indikator på att vi gjort något viktigt.
Vi är vana vid att konst är ställningstagande. Kan musik göra något specifikt?
Lia: Jag tänker det som att min syn på världen är komplex och att den inte alltid går att uttrycka rakt på sak. Jag kan inte skriva allt som en essä om politisk åskådning eller så. Till exempel Walshes opera är ett väldigt invecklat verk och inte alls endast en opera med en märklig handling. Musiken ger en känsla av hur många skikt det finns för varje situation. Så musik har potential, tror jag.
Mocrep åker på sommaren till Europa för att presentera sin musik på den ryktbara sommarkursen för samtida musik i Darmstadt. Kan ni berätta mer om det?:
Nick: Ja, det var en stor positiv överraskning! De valde oss som en av tre unga ensembler och nu får vi presentera vår musik där. Så nu är vi bara jätteivriga!
Lia: Vi har två huvudprogram på kursen. För det första en workshop, tillsammans med Steve Takasugi, som behandlar musik bortom klassiska instrument. Vi fick in 45 ansökningar av tonsättare som ville delta, och just nu väljer vi vem det skall bli. För det andra, ordnar vi en showcase-konsert som presenterar vårt sätt att göra musik.
Läs mer om Mocrep på deras hemsida och kolla in hur Nick och Lia spelar musik av Jessie Marino här nedan:
Jennifer Walshe, Lia Kohl, Mocrep, Nick Meryhew, Radikal musik
