Dante Thelestam bloggar om musik och om att skriva musik.
Min resa tillbaka till Finland närmar sig med stormsteg.
På fredag hörde jag för sista gången Chicago Symphony Orchestra. Orkestern spelade tre verk av Stravinskij däribland Eldfågeln. Ojoj, vad jag kommer att sakna det här soundet!
- Balans! En sällsynt tillgång.
- Den vackraste, mjukaste, celestan jag någonsin hört. Får man ta den med sig hem?
- Vilka tromboner! De stjäl ju hela showen.
- Valthornen är som kameleonter. De kryper i bakgrunden och är svåra att lägga märke till. Förutom vid solon då de plötsligt visar vad de går för.
- Jag misstänker att violinsektionerna består av idel robotar. Deras tajming är ofelbar.
- Korrigering: Violinisterna må vara robotar. Men de är skrämmande framtidsrobotar som förmår att manipulera lyssnarens känslor och öppnar publikens tårkanaler hur de vill.
Hejdå CSO!
P.S. för musiknördarna:
Kolla in CSO:s historikblogg för ett överflöd av intressanta crème-de-la-crème anekdoter.
Fredagens konsert inkluderade också Stravinskijs symfoni i C som CSO uruppförde år 1940.
Kommentarerna som RSS
