En av vårens musiknyheter i Chicago har varit Spektral Quartets nya skiva Serious Business. Fastän hela albumet är utmärkt (kolla in t.ex. öppningsspåret av Sky Macklay) så har mitt favoritstycke på skivan hela tiden varit David Reminicks Ancestral Mousetrap. I februari hörde jag Spektral spela (och sjunga!) musiken live på Constellation och det gjorde ett stort intryck. Det var en sevärdhet att se klassiska musiker sjunga och spela simultant, till synes mödolöst, men dessutom var jag helt såld till Reminicks musik som var rolig, oortodox, uppfriskande och proffsigt skräddarsydd för musikerna.
Här nedan är en video av stråkkvartettens tredje sats så som det ser ut live:
Några veckor sedan hade jag chansen att intervjua tonsättaren David Reminick och fråga mer om bland annat stråkkvartetten:
Vad inspirerar dig att skriva för sjungande ensembler?
Det finns nog ett antal orsaker. För det första har jag spelat i band sedan jag gick i gymnasiet. Jag tycker sättet som sång fungerar i ett band är på något sätt tilltalande. Gitarrister, basister, trummisar… Även om de inte är sångare så sjunger de. Och det finns massor av band vars sångare inte egentligen är tränade sångare. Men de är fantastiska! De låter som personer.
För det andra tycker jag om idén att en liten grupp gör många olika saker med en liten mängd av grejer. Ta till exempel en stråkkvartett som sjunger. Det låter på något sätt mer än vad det är i verkligheten.
Dessutom så gillar jag, helt enkelt, att lyssna till musik med ord. Jag gillar att sjunga med till låtar. Jag gillar att kunna texten utantill till låtar. Jag gillar att gå omkring och sjunga melodin från nånting.
Är sjungandet någonting du förhandlar med musikerna när du börjar tonsätta? Är det ett kontrakt?
Tja – nej – inte egentligen. Innan jag började arbetet med Ancestral Mousetrap så hade jag skrivit några delar ur ett annat verk för sjungande ensemble Bird Songs. Men dittills hade det inte riktigt fungerat.
Jag insåg att ifall en ensemble inte satsar fullt på ett sådant här projekt – ifall de inte har tid att lära sig tekniken av att sjunga och spela samtidigt – då kan man inte riktigt lyckas med projektet.
Så när jag talade med Austin [Wulliman, violin] om möjligheten av ett projekt med Spektral Quartet så sade jag: “Det finns ett antal grejer som vi kan göra. Men det som jag verkligen vill är att skriva ett verk för en sjungande stråkkvartett.” Och han var liksom: “Nja, jag vet inte riktigt.”
Min teori bakom det hela var: “Om jag kan sjunga och spela samtidigt i mitt band… Och ni är så mycket bättre musiker än jag någonsin… Om jag kan göra det, då kan ni göra det!”
Så ja, jag måste övertyga dem först. Men jag skulle inte alls säga att det var ett kontrakt i stil med: “Jag skriver det här stycket, och ni får lov att sjunga, eller sen låter vi bli.” Det var inte alls så.
I din stråkkvartett använder du prosadikter av Russell Edson. Visste du från början att du vill tonsätta texter av Edson?
Jag har varit ett fan av Edson sedan kanske tolv år tillbaka. Han är min nummer ett – jag älskar hans dikter! Så jag föreslog det till Austin: “Jag vill verkligen göra nåt till texter av Russell Edson. Hur låter det?” Och Austin sade: “Absolut, vi gör det!”
Sen tillbringade jag ett par veckor med att kolla igenom de texter jag hade av Edson – “Definitivt den här, kanske den här” – och slutligen valde jag de fem texter som jag sedan tonsatte.
Det är inte de enklaste texter att tonsätta…
Nej, för det är en sorts prosa.
Hur var det att arbeta med texterna?
Det tar tid för mig att skriva vad som helst. En orsak är att jag fäster stor vikt vid att lära känna mitt material, på något sätt, på insidan. Det räcker inte med att jag förstår vad noterna är. Jag måste lyssna och bekanta mig med musiken tills min hjärna börjar automatiskt processera den. Ungefär.
Och med Edson… Jag tillbringade mycket tid med texterna, jag läste dem på nytt och på nytt, testade olika melodier och provade olika rytmer. Och slutligen känns det som att… Jag går och lägger mig på kvällen och när jag vaknar på morgonen har min hjärna på något sätt löst problemet.
Det här är i allmänhet en viktig del av min arbetsprocess men det var särskilt viktigt med tanke på Edson. Edsons språk är så drömlikt och flytande.
Din musik är snabb, rolig och oförutsägerlig. Det är ofta många saker som händer samtidigt. Verken är indelade i olika satser. Satserna är alla korta. Jag undrar… Är du rädd för att tråka ut publiken?
Nej, jag tror inte att jag skriver av rädsla. Jag tror snarare att jag skriver vad jag själv vill ha som en lyssnare. Jag är en otålig lyssnare. Nåja, visst kan jag lyssna på långa verk eller långsamma stycken. Men jag föredrar kortfattad lyssning och att man håller sig till saken.
Jag känner att jag har ett ansvar över vad jag gör med mitt material. Jag vill inte utnyttja min publik. Jag vill inte ödsla tid på något bara för att det känns bra i stunden eller så. Jag vill inte experimentera. Experiment är vad jag gör hemma. På scen presenterar jag istället något som jag polerat med mycket möda och omsorg.
Jag tror många av oss kämpar med att skriva rolig musik. Är det något som är naturligt för dig? För din musik är hejdlöst rolig.
Nåmen, tack! Ärligt talat så träffar jag inte så många människor som vill skriva rolig musik. Det finns en verklig trend – åtminstone inom amerikansk musik – att skriva seriös musik. Vilket i sin tur är inspirerat av en del europeisk musik tror jag. Självaste Lachenmann [tysk tonsättare] lär har sagt att han inte bryr sig om humor i sin musik. Han tycker att det distraherar. Och jag håller inte alls med! Jag anser att musik med humor kan vara oerhört inbjudande och att humor till och med kan förstärka budskap som inte alls är humoristiska.
Det är underligt… Till exempel med stråkkvartetten så menade jag aldrig att musiken skulle vara komisk.
Nej, jag menar inte att det är ett skämt. Det är bara att din musik har en sorts glad karaktär som är sällsynt. Och svår att uppnå tror jag.
Jag tror inte det är något jag verkligen anstränger mig för.
När jag skriver låttexter för mitt band [Paper Mice], då försöker jag på allvar vara rolig. Jag hittar på knäppa rim, fåniga skämt och så vidare. Antagligen finns det inslag av samma process när jag komponerar men jag vet inte riktigt hur det fungerar.
När vi uruppförde stråkkvartetten på The Hideout i Chicago några år sedan skrattade publiken högt men de skrattade vid ställen som jag var förvånad över att någon skrattade åt.
Till exempel finns det ett ställe i andra satsen där melodin går liksom: “Doo-dodeh-dee-doh.” Och när folk skrattade så tänkte jag liksom: “Aha! Det där är ju faktiskt roligt!” Men jag hade aldrig tänkt det som att: “Det här blir super-slapstick om jag skriver så här.”
Vad arbetar du på nu?
Jag arbetar på två nya verk. Det ena är ett solostycke för flöjtisten Tim Munro där han spelar flöjt och sjunger. Tim uruppförde nyligen första satsen. Allt som allt planerar jag att skriva sju satser. Stycket heter Seven Somniloquies. Somnilogi betyder att tala i sömnen. Jag har några sidor anteckningar av saker som min partner Gabriella pratat i sömnen och det skall bli texten till stycket.
Samtidigt skriver jag på ett verk för sångkvartetten Quince Ensemble. Det blir också ett verk i flera satser. Namnet för stycket är preliminärt In Dreams och texten är av personer som beskriver sina drömmar.
Jag är på väg in i en fas där jag, förutom att jag skriver stycken som består av flera satser, planerar större helheter som består av stycken som består av flera satser. Så stycket för Tim, och stycket för Quince, är båda delar av en större cykel av verk som handlar om sömn. Allt som allt blir det ett mångårigt projekt för mig.
Lyssna på Ancestral Mousetrap på Spotify eller köp albumet här.
David Reminick, Russell Edson, Spektral Quartet, Stråkkvartett
