Dante Thelestam bloggar om musik och om att skriva musik.

Konserter

Cello kontra cello

3 apr , 2016, 05.07 tonsattaren

 

Mars har varit en månad med många cellovirtuoser på besök i Chicago. Det glittrigaste evenemanget var antagligen när superstjärnan Yo-yo Ma spelade en konsert med Chicago Symphony Orchestra och Esa-Pekka Salonen. Biljetterna var så dyra att jag bestämde mig för att vända om i biljettkön. 70 dollar?! Nej tack. Ofta erbjuder CSO studentrabatt för sina konserter, men inte i det här fallet.

I en storstad finns det alltid konserter att välja emellan. Så istället gick jag till en gratiskonsert av International Contemporary EnsembleThe Promontory. Lokalen fick mig att tänka på Korjaamo i Helsingfors: ett genre-neutralt utrymme, en anpassbar liten scen, en bardisk intill och en restaraung i samma byggnad. På ICE-konserten spelade tre utomordentligt skickliga cellister ett program av samtida cellomusik. Programmet började med soloverk (bland annat Charles Wuorinen och Kaija Saariaho) och fortsatte med stycken för alla tre cellister tillsammans. I många av verken fanns inslag av elektronik som breddade på celloljuden.

Min favorit på programmet var musiken av Mario Diaz de León. Särskilt Diaz de Leóns nya verk för tre cellister tycktes inspirerat av hans bakgrund inom underground metal. Själv gillar jag inte metalmusik nämnvärt, och jag känner dåligt till genren, men jag kunde inte undgå att lägga märke till hur Diaz de Léons musik framkallade svävning typisk för elgitarrer och hur harmonin refererade till power chords.

Efter konserten, i en diskussion med publiken, funderade Katinka Kleijn på vad som utmärker cellister:

”Cellister är en egen art av musiker. I Chicagos symfoniorkester, där jag spelar, ordnar cellisterna regelbundet egna partyn. Violinisterna ordnar aldrig fiolpartyn!”

Påståendet blev i minnet för Yo-yo Ma och ICE har ingalunda varit de enda cellisterna på tapeten i Chicago.

Framförallt har de två stora universiteten i staden fört fram varsin okonventionella cellist. I början av mars spelade världsstjärnan Jordi Savall en recital av gammal keltisk musik på University of Chicago. På Northwestern University, i andra ändan av staden, har Block Museum ställt fram en utställning om cellisten Charlotte Moorman och hennes arbete inom 1960-talets avant-garde i New York.

Antika basfioler

Konserten på University of Chicago var för mig ett tillfälle att höra Jordi Savall live. Han är ett stort namn inom så kallad tidig musik. Typiskt för Savall är att han kombinerar biblioteksforskning och gamla noter med speltekniker från fortlevande muntliga traditioner. Savall är känd både som en virtuos solist och en ambitiös ledare för sin egen ensemble.

Savalls musik är aldrig trångsynt och problematiska ideal så som autenticitet eller nationalitet hämmar sällan Savalls musicerande. Likväl är han noggrannt insatt i gamla och marginella former av musik. Skivkatalogen på Savalls egna skivbolag är omfattande och bildar en ovanligt kosmopolitansk profil. Keltisk musik är ett relativt nytt tillägg i Savalls repertoar.

På konserten i Chicago satt Savall ensam på en mörklagd scen med en mysig golvlampa bredvid sig för att lysa upp noterna. Trots att Savall på många sätt framstod som en introvert gestalt fanns det något oerhört intagande i musiken. Musicerandet var ställvis melodiskt lyriskt, ställvis snabbt och tekniskt.

Många av styckena var keltiska danser (bland annat reels) eller sorgliga visor. Emellanåt ackompanjerade Frank McGuire melodierna med en irländsk ramtrumma kallad bodhrán. Konserten var delad i sviter så att flera låtar i en gemensam tonart spelades i ett sträck. Mellan sviterna stämde Savall sina instrument till olika stämningar.

Ja, i fråga om Jordi Savall är det egentligen inte alldeles korrekt att kalla honom cellist. Savall är framförallt känd för att spela viola da gamba. På konserten i Chicago spelade Savall två instrument: en liten knäfiol och en större basfiol. Savalls musik demonstrerar hur cello är ett problematiskt begrepp avseende tidig musik. Standardiserade västerländska instrument är en relativt ny företeelse och det finns en hisnande mängd cellolika instrument genom historien.

 

Charlotte Moorman. Neon Cello, ca. 1989. Plexiglas, neon och elektriska delar, 48 ½ × 16 tum. Med tillstånd av Emily Harvey Foundation. Foto: João Simões.

Charlotte Moorman. Neon Cello, ca. 1989. Plexiglas, neon och elektriska delar, 48 ½ × 16 tum. Med tillstånd av Emily Harvey Foundation. Foto: João Simões.

Avantgarde cello

Under ett veckoslut med vackert väder tog jag mig tiden att åka till norra sidan av Chicago för att kolla in den retrospektiva utställningen om cellisten Charlotte Moorman och hennes livsarbete inom New Yorks avantgarde på 1960-talet (också kallat för Fluxus).

Utställningen förmedlade bredden av Moormans konstnärliga verksamhet redan med mängden material som ställts fram: noter, affischer, videon, radioklipp, fotografier, skulpturer, brev, minneslistor och så vidare.

Ofta rörde sig Moormans arbete i gränslandet mellan musik och performance art. Som ett exempel på stilren performance presenterade utställningen ett antal rivna klänningar som Moorman använt när hon turnerat runt världen med Yoko Onos Cut Piece. Å andra sidan var en betydelsefull andel av materialet hederliga noter, även om ofta okonventionella sådana.

Cellon följde med Moorman genom livet som någon sorts oumbärlig accessoar och ett kännetecken för hennes konst. Ett typexempel är Jim McWilliams verk Sky Kiss där Moorman hänger, spelande på sin cello, från en luftballong.

Trots att utställningen visade många dystra sidor i Moormans liv – bland annat det ständiga ekonomiska trångläget och insjuknandet i cancer på 80-talet – var tonen i muséet alltid sympatiserande. Därmed sopade utställningen under mattan mycket av det kontroversiella i 60-talets avantgardism, så som törsten efter uppmärksamhet och den potentiella illviljan i konstnärlig revolt. När jag stiger ut ur muséet är jag på gott humor och grubblar inte över värdet i Moormans konst. Bra så kanske. Istället har jag fått en inblick i Moormans tänkande och positiva energi.

Savall versus Moorman

Sammanfattningsvis är Jordi Savalls sätt att återuppväcka urgamla musiktraditioner naturligtvis en väsensskild agenda från Charlotte Moormans avantgarde konst. På en tidsaxel i musikhistoria är de två artisterna raka motsatser. Savall rotar i uråldriga noter; Moorman visionerar en radikal framtid.

Men motsatsställningen till trots kan man se en likhet i hur de båda artisterna börjat sin karriär som cellister. Savall (född 1941) och Moorman (född 1933, död 1991) tillhör i stort sett samma generation. De studerade båda ursprungligen cello men utvecklade sedan varsin egen alternativa karriär. Båda visar att en cellist inte nödvändigtvis spelar cello så som man kunde tro.

, , , , ,

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *