Det här är årets bästa skiva: Kepler Quartets nya album med Ben Johnstons stråkkvartetter 6, 7 och 8. Så tänkte jag i april när jag först hörde albumet och så tänker jag fortfarande.
I och med det nyaste albumet har Kepler spelat in alla stråkkvartetter av den amerikanska tonsättaren Ben Johnston. Inspelningsprojektet är en exceptionell historia. Det har tagit fjorton år att fullborda tre skivor med alla tio stråkkvartetter. Från 2002 till 2016.
Jag träffar två medlemmar ur Keplerkvartetten, Eric Segnitz (violin) och Brek Renzelman (viola), på ett kafé i Milwaukee. Renzelman medger att det är en lättnad att projektet äntligen är över.
“Nu tar vi en paus. Det har varit tufft för familjerna.”
Jag frågar om de visste när projektet startade att det skulle ta över tio år. Segnitz suckar:
“Nej, det visste vi inte. Första impulsen var att spela in kvartett nummer 10 som vi hade uruppfört. Men sen tänkte vi, nåja, låt oss göra alla de kvartetter som innehåller folkmelodier. De är lättillgängliga.”
”Vi förhandlade med cirka tio olika skivbolag och många av dem var intresserade. Men vissa av bolagen ville sedan göra hela kvartettcykeln… Nå, de hade ju ingen aning om vad de talade om. De erbjöd att betala vad de trodde att skulle täcka hela projektet.”
Renzelman fortsätter:
“Men inte ens vid det skedet visste vi att det skulle bli fjorton år av arbete.”
Det slår mig att år 2002 var jag själv tolv år gammal. Det var verkligen länge sedan.
Svårt att stämma
Orsaken till att det tagit så länge är att Johnstons musik orsakar grymma svårigheter för de flesta musiker. Man talar om mikrotonal musik – det vill säga tonerna följer inte konventionell stämning.
Alla harmonier i Johntons musik är rena. Så spelar man inte musik vanligtvis. Vanligtvis kompromissar man.
Det är opraktiskt att spela rent. I Johnstons musik varierar tonhöjder från takt till takt. Till exempel tonen a ändras – spelas lite högre eller lite lägre – så att ackorden alltid blir rena.
Dessutom innehåller musiken ovanliga intervall som sällan eller aldrig används i västerländsk musik. Man har räknat att Johnstons sjunde stråkkvartett innehåller över 1200 skilda toner. Ett vanligt piano har tolv. Det här orsakar huvudbry för musiker som vant sig vid konventionell stämning. Renzelman minns de första intrycken:
“Till att börja med var det frånstötande att lära sig alla dessa nya symboler. Det var ingen som satt sig ner med oss och lärde oss grunderna. Ingen kunde riktigt erbjuda oss förklaringar eller förberedande kunskap.”
Segnitz: “Vi hade ju inget att lyssna till för att veta hur det skall låta. Vi kunde inte köpa ett album för det fanns ingen inspelning som var exakt.”
Som hjälpmedel använde kvartetten, motvilligt, maskiner:
Renzelman: “Vi beställde en datorproducerad simulation av musiken och kedjade oss själva till den då vi övade. Vi spelade extremt långsamt tillsammans med datorljudet.”
Det nyaste albumet innehåller Johnstons sjunde kvartett (den med 1200 toner) som fått ett rykte om att vara exceptionellt svår. Ingen har spelat stycket före Kepler.
Segnitz: “Ja, många säger att nummer 7 är den svåraste, men jag tror inte att vi upplevde det som så. Nummer 6 är verkligen svår. Om man skall spela exakt.”
“Å andra sidan… Det betyder ju inte att musiken är svår att lyssna till.”
***
Nej, just det, tänker jag. Musiken är inte alls svår att lyssna till. Tvärtom. Johnstons musik är medryckande, behaglig, känslosam och mångsidig. Av någon anledning har den åttonde stråkkvartetten nu blivit min favorit och jag lyssnar på den otaliga gånger medan jag skriver på det här blogginlägget.
Jag gör ett test. Jag spelar spår fem från det nya albumet till en kompis som inte känner till Ben Johnstons musik men som är nyfiken på hur mikrotonal musik låter. “Wow! Det låter ju bättre än normal musik.” Jag nickar ivrigt. Soundet är avväpnande.
Nästa kommentar: “Men det här är ju vackert… Så melodiskt.” Förvåningen vittnar om det dåliga ryktet som mikrotonal musik har – det är komplicerat och det låter fult.
Sättet som Johnstons musik förmår att väcka spontant gillande och starka känslor övertygade också Kepler om att det vill arbeta med musiken. Segnitz minns uruppförandet av tionde kvartetten år 2002 som en unik händelse:
“Publiken reagerade oerhört starkt. Jag har spelat en hel del nutida musik genom åren, i olika grupper, men jag har aldrig sett något liknande.”
Renzelman: “Vi hade fångat något viktigt. Men vi visste inte riktigt hur. Förutom att det blev till i en sorts osmos med Ben… Och det liknade inte alls våra efarenheter av övrig samtida musik.”
***
Det fanns en annan orsak till att det var svårt att spela in kvartetterna. Kepler är en skingrad kvartett som endast sällan får tillfällen att spela tillsammans. Violinisten Sharan Leventhal bor i Boston; cellisten Karl Lavine bor i Madison; Renzelman och Segnitz bor båda i Milwaukee. Segnitz tror ändå att det här var det enda sättet att slutföra projektet:
“På sätt och vis var det en nödvändighet. Man måste ha personer som är matematiskt lagda. Och man måste ha utmärkta musiker med en fin känsla för att spela rent. Det är verkligen inte så vanligt som man kunde tro.”
Renzelman: “Dessutom måste man ha personer som står ut med otroliga mängder av tålmodigt arbete.”
Jag frågar kvartetten om projektet ändrat på hur de hör musik:
Renzelman: “Jag tål inte alls att lyssna på popmusik numera. Jag hör hur falskt det låter.”
Segnitz: “Ja, vi vet omedelbart när nånting inte faller på plats. Det är alldeles uppenbart. Och det samma gäller också ackord som är i obalans eller dylikt. Man har bara blivit så känslig.”
Ben Johnston. Foto: Jon Roy.
Ben Johnston själv
Ännu i april, hemma i Chicago, läser jag på nätet om tonsättaren Johnston. Jag läser att Johnston bor i Madison i delstaten Wisconsin. Två dagar innan har jag just planerat en resa till Minneapolis med en buss som åker via Madison. Jag blir alldeles ivrig. Kanske kan jag träffa maestron? Lite som att möta vår tids Beethoven tänker jag.
Jag frågar om en intervju. Ben Johnston är nittio år. Jag blir avrådd att ha för höga förväntningar. Det är osäkert hur mycket tonsättaren orkar – vissa dagar är bättre än andra. Jag ger efter. Jag avtalar ett besök hemma hos tonsättaren men pressar inte på en intervju. Jag har ju redan en intervju med Kepler i Milwaukee. Det räcker alldeles väl för ett blogginlägg.
Mot förväntan blir sedan mötet med Johnston livligt, givande och intressant. Det är en bra dag för Johnston.
Vi talar om hans musik. Jag frågar om hur det kommer sig att musiken är så underbart melodisk. Jag förklarar att jag är från Finland – Johnston berättar om sina tankar om Sibelius. Jag frågar om hans lärare Darius Milhaud. Men jag bandar inget av vår diskussion. Det var ju överenskommet att det inte skulle vara en intervju.
Besöket varar en hel eftermiddag. Mot slutet är det klart att Johnstons minne inte fungerar som det borde. Talet hoppar från det ena ämnet till det andra – mellan olika decennier, olika ställen där Johnston bott och olika konstnärer som han känt.
Efteråt är stämningen overklig. Har jag träffat en nutida Beethoven? Eller inbillar jag mig bara?
***
Jag trodde att historian om den missförstådda tonsättaren med ett svårt liv är en myt. Besöket hos Johnston får mig att tänka om.
Johnstons musik är helt enkelt bortglömd. Musiken spelas så gott som aldrig och det finns väldigt få bra inspelningar. De inspelningar som existerar är totalt okända med undantag för specialister. Fastän Keplerskivorna på sistone börjat få en del uppmärksamhet är kvartettens förhållning cynisk:
Segnitz: “I stort sett är vi den anonyma kvartetten. Vi kunde lika väl spela med papperspåsar över huvudet.”
Det sägs att vi lever i en värld av bubblor – att sociala medier förenar likasinnade och isolerar övriga. Man kunde säga att jag lever i en mikrotonal bubbla. Min kompositionslärare på Sibelius-Akademin Juhani Nuorvala skriver mikrotonal musik. Det är via honom jag lärt känna musiken av Johnston. Många av mina studiekompisar är intresserade av alternativa sätt att stämma musik. Ben Johnston är ett namn inom min kompiskrets och på mitt Facebookflöde.
Men jag vägrar tro att diskrepansen mellan hur högt jag värderar Johnstons musik och hur okänd han är inom klassisk musik i allmänhet är endast inbillning från min sida. Hellre då myten om den missförstådda kompositören.
Visioner
Jag frågar Renzelman och Segnitz vad de tror om framtiden för Johnstons kvartetter:
Renzelman: ”Nå, nu hör vi unga musiker som spelar den här musiken. Och de låter som att de imiterar oss.”
Segnitz: “Det är så underligt att kolla på Youtube när unga musiker imiterar direkt nånting du själv spelat. Jag lyssnade på ett bluesigt solo för andra violin från kvartett fyra. Någon har spelat solot med alla mina böjningar och glidningar. Jag menar, jag har säkert gjort likadant med äldre musiker, men jag förstod aldrig att det kan bli omvänt.”
Ett problem är att vissa av kvartetterna är opraktiska, för att inte säga omöjliga, att spela live. Kepler har inte heller utforskat möjligheterna att spela musiken live för de har varit upptagna med studioinspelningarna:
Renzelman: “Vi spelade nummer nio live år 2004 samtidigt som vi förberedde oss för att banda in stycket i studion. Men det var som två alldeles skilda projekt samtidigt.”
En hoppingivande utsikt är att moderna datorer redan nu erbjuder hjälpmedel som inte varit tillgängliga under tidigare årtionden. Johnstons kvartetter är skrivna mellan åren 1951 och -95. Renzelman antyder att Johnston var före sin tid:
”Tänk om han skulle börja sin karriär nu, med alla dessa teknologiska framsteg. Eller tänk om vi hade samarbetat med honom medan han skrev musiken. Om vi hade utforskat tillsammans med honom vad som är möjligt.”
Segnitz: ”Ja. Tänk på all den omöjliga musik han kunde skriva nu.”
TIPS – LYSSNA PÅ DE HÄR:
Kvartett 4 – Johnstons kändaste stycke. Variationer på Amazing Grace.
Kvartett 10 – Keplers favorit.
Kvartett 7 – Om du vill höra hur de mest exotiska harmonierna låter.
Kvartett 8 – Min favorit. Tidlöst klassiskt.
Köp Keplers nyaste album CD3 från New World Records. CD1 och CD2 finns också på Spotify.
